Planera en modelljärnväg
Inledning
Innan man börjar bygga en värld i modell är det bra att planera: vad vill jag få ut av modellbygget, vilken typ av anläggning vill jag ha, hur mycket plats jag har, vilken budget står till förfogande, hur lång tid kan jag vänta på ett någurlunda färdigt resultat, vilka ska vara inblandade i byggandet, i körandet och så vidare.
Man kan:
- Bygga själv, eller bygga tillsammans med andra (t.ex. i en klubb eller som moduler).
- Bygga efter en förebild, mer troget eller mer fritt, eller helt efter sin egen fantasi.
- Bygga järnväg från en viss epok.
- Bygga något som ska köras enligt en trafikidé eller inte.
- Bygga en fast anläggning, en flyttbar anläggning, en sektionsindelad bana, en bana i moduler o.s.v.
- Bygga med ramverk (som ett skelett), på hela skivor, på hyllor o.s.v.
- Bygga banan som en rundbana (synlig eller dold), punkt-till-punkt, s.k. hundben (vändslingor i båda ändarna), ett s.k. rangerspel.
- Andra varianter, kombinationer av ovanstående.
Möjliga scenarier
Det första steget är att fundera ut vad man vill göra, alltså svara på vilken typ av anläggning jag vill ha, och hur jag tänker använda den. Är det roligare att bygga eller att köra? Vill jag bara se tågen gå, eller eller vill jag köra efter tidtabell eller rangera? Ska anläggningen vara byggd efter en förebild, eller ska den vara mera fantasibaserad?
Andra viktiga egenskaper är hur banan presenteras. Hur vill jag titta på anläggningen? Ska den vara flyttbar eller kan den vara helt fast?
Vilka saker vill jag ha med, stationer (stora eller små), en lokstation, en industri, en hamn, stad eller land? En station är väl det man först tänker på att ha med, men det finns exempel på mycket framgångsrika banor med industrier eller bara linje (tänk på Uno Miltons anläggning på Tekniska Museet i Stockholm, t.ex.) En industribana kan vara intressant om man har ont om plats eller vill bygga en anläggning som inte liknar alla andra. En spårväg är ytterligare en möjlighet.
|
|
| Vy från Uno Miltons anläggning på Tekniska Muséet i Stockholm |
Om det känns svårt att välja när man ska bygga sin första anläggning är det en bra idé att börja i liten skala. En modul eller ett rangerspel är ett alldeles utmärkt sätt att börja bygga medan man lär sig vad man egentligen vill, samt lär sig hur man bygger.
Det kan vara en bra idé att skriva ned en lista med de viktigaste kraven, så att man kan fundera på hur olika lösningar kan passa. (Formulär för egen spårplanering)
Utrymme, tid och pengar
Det utrymme som står till förfogande bestämmer ofta såväl typ av bana, konstruktion och fordon som vilken skala man väljer samt vilka inslag som kan finnas med på anläggningen. En hel skiva med standardmått 120x240 cm är visserligen inte så stor men kräver utrymme runt om för att det ska gå att komma åt överallt, vilket tar än fler kvadratmeter i anspråk.
En bana byggd som hyllor kan löpa runt ett rum och ge längre körsträcka och mer innehåll än en bana på standardskiva. Dock medför det vissa konsekvenser om man vill ha vändslingor och liknande. En hyllbana kan ofta upplevas som mer realistisk eftersom man bara ser en spårsträcknng i taget.
Har man riktigt ont om utrymme kan ett rangerspel passa. Det går dessutom snabbt att bygga, så att man kan lära sig modelljärnvägsbygge snabbt och göra sina misstag tidigt. Rangerspel fungerar också bra som utställningsbanor.
Har man tillgång till ett helt rum men inte riktigt får plats med den anläggning man tänkt sig kan man överväga en anläggning i flera nivåer. Det blir mer komplicerade snickerier, men innebär förstås en möjlighet till en större modelljärnväg. En vanlig lösning är att förlägga en skuggbangård under den synliga bansträckan. Det finns också lösningar där även de synliga delarna av anläggningen upptar flera nivåer, ibland planerade så att man ser dem från olika håll. För att kunna köra tåg på flera nivåer krävs förstås backar mellan nivåerna, t.ex. i form av en spårskruv.
Andra begränsningar är tid och pengar. Tid handlar om hur mycket tid man avsätter för modellbygge per vecka, år och månad, och hur många år som går innan man tröttnar på att anläggningen aldrig blir klar. Till sist handlar det om att få en anläggning innan man dör. Att bygga anläggningen i etapper, så att en del är helt färdig innan man börjar på nästa, kan hjälpa för att för att hålla intresset uppe. Tiden kan också vara det som avgör hur stor anläggning man kan bygga, om man skulle ha lyxen att ha gott om plats.
Hur mycket pengar man kan avsätta i sin månadsbudget är också en viktig faktor. I viss utsträckning kan tid och pengar ersätta varandra - har man en liten budget kan man bygga mer själv och på så sätt spara pengar. Har man ont om tid men gott om pengar kan saker köpas - i extrema fall en komplett modelljärnväg (fast det finns små, överkomligt billiga färdiga banor att köpa också, på begagnatmarknaden). För modelljärnägsbyggaren (till skillnad från samlaren) är dock det viktiga vad man gör, inte vad man har.
De senaste åren har intresset för banor i moduler - sektioner enligt standardiserade mått och utföranden - ökat. Träffar anordnas där deltagarna tar med sig och monterar ihop omfattande banor. Modulbygge kan också vara en bra idé för den som har brist på allt - tid, pengar och plats. I hemmamiljö kan dock användandet av en modulbana dock bli något begränsad, då man kanske saknar både plats och tillräckligt många moduler för att få till en fungerande bana. Moduler som inte används måste förvaras nånstans, så även moduler tar förstås utrymme i anspråk.
Trafikordningar och trafikuppgift
Det är bra att fundera på vilken slags trafik man vill ha på sin bana innan man planerar. Det finns många alternativ, även modelljärnvägar som har prioriterat trafikidén över utseendet (t.ex. Bruno Kock). Motsatsen förekommer också, d.v.s. att modelljärnvägen är ett "körbart diorama". Många tycker att det räcker att kunna köra tåg fritt, för att se trafiken eller tåg som rör sig i landskapet, andra simulerar hellre trafik från en riktig järnväg. Börjar man gå djupare in på trafik spelar det förstås större roll vilken förebild man har valt; metoderna för att driva trafik har varit olika på olika håll i världen.
|
|
| Bruno Kock vid sin bana Yxkrokens Järnväg, en modelljärnväg helt fokuserad på trafik. |
Trafikspelet kan omfatta såväl tidtabellskörning med eller utan snabbklocka som att simulera godsflödet längs banan genom att köra "vagnslaster" åt olika "kunder". För att trafiken skall bli intressant är omväxling A och O. Ju flera typer av fraktslag och tågrörelser som trafiken medger, desto intressantare blir också trafiken att bedriva. För att skapa variation i godstrafiken kan det vara intressant att fundera på vilka industrier som finns i banans trafikområde. Mycket trafik behöver inte nödvändigtvis vara bättre, det kanske bara är "mer av samma". Detta gäller oavsett om man har en frilansad modell eller kör efter förebild. En ändstation med två rälsbussar om dagen kanske inte heller blir så kul, även om miljön är fin. Se vidare introduktion till MJ-trafik, säkerhetstjänst för MJ, vagnslasttrafik, industrier i modell och hamnar och sjöfart.
System för körning och tågkontroll
En aspekt att ta med i planeringen är hur tågen ska köras och kontrolleras. Det är dels beroende av vilken trafik man tänker bedriva, och dels hur många som skall köra anläggningen under drift. Är man ensam får man göra alla jobb själv, är man många kan det finnas personal för att både agera tågklarerare på stationerna och förare till tågen.
En viktig idé som har sitt ursprung i USA är s.k. "walk-around control". Det innebär att den som framför ett tåg också följer tåget längs banan. Detta kräver förstås att det finns plats längs banan för en förare som följer sitt tåg, och att man använder körhandtag. Detta sätt att köra tillämpas ofta på modulbanor, men kan i princip användas på klubb- och hembanor också, bara de är byggda för detta. Fördelarna med walk-around control är att man kommer nära tågen, och att man kan se signaler o.s.v. längs banan.
En äldre körtransformator (ofta benämnd "trafo") duger fortfarande hjälpligt att köra ett tåg i taget med. Banan behöver sektioneras elektriskt så att andra dragfordon står stilla medan man kör ett dragfordon. Signaler, växlar och andra komponenter styrs antingen mekaniskt eller elektriskt. Tänk dock på att det är enklare att dra el till en modelljärnväg med digitalstyrning. Ju mer komplex anläggningen är, desto större fördelar med en digital lösning.
Sedan några decennier används digitala system både för körning och styrning av tåg. Här finns olika system, delvis standardiserade, delvis inte. Loken kan köras med handkontroller av olika slag, varav man med vissa också kan styra signaler och växlar. I mer avancerade system kan en dator kopplas till och tågen köras mer eller mindre automatiskt, eller så används dator för signaler och växlar medan tågen körs av föraren.
På senare år har vissa börjat använda batteridriven modelljärnväg, där spåret inte längre används för strömförsörjning.
Läs mer om metoder för kontroll av modelljärnvägar, signaler och om säkerhetstjänst för MJ.
Världen utanför din modelljärnväg
Om man inte bygger Säröbanan (som inte hade någon anslutning till resten av det svenska järnvägsnätet) kan det vara bra med en plats för att simulera "resten av världen" i trafikspelet. De flesta modelljärnvägar kan inte avbilda ett helt järnvägsnät. Då kan man behöva någon form av tågmagasin, dit kan vagnslaster skickas och varifrån nya tågformationer kommer. Då behöver man också avsätta en del av sitt utrymme till att vara denna värld utanför.
Ibland kan en vändslinga vara praktisk till ett tågmagasin. Bygger man treräls innebär det inga särskilda problem, men bygger man en vändslinga med tvåräls behövs det någon koppling för att undvika kortslutning.
Presentation
Modelljärnvägar är en konst. Eller det finns åtminstone en estetisk aspekt, inte bara en praktisk. Det gäller att bestämma sig för hur du vill se din anläggning. Det handlar om bygghöjd, belysning, siktvinklar, begränsning av synfältet, landskapets utformning mm.
Förr byggdes många modelljärnvägar på midjehöjd. Detta gjordes antagligen för att det bekvämt att bygga så, men trafikchefen på modellbanan fick mest se taken på sina tåg. I dag är allmän accepterad praxis att man bygger på 130-140 cm över golvet, vilket verkar vara en bra kompromiss för de flesta (i alla fall vuxna). På denna höjd får en stående "normallång" person en hygglig överblick, men kan samtidigt böja sig ned till den trevliga ögonhöjden för att njuta av sin modellskapelse.
En modelljärnväg kräver massor av ljus, mer med byggarens stigande ålder. Vanlig allmänbelysning förslår inte långt. Det går att belysa banan med både mindre spotlights och lysrör. Det är viktigt att belysa både förgrunden och bakgrunden, så i allmänhet vill man ha ljuskällor både i framkant och i bakkant. Bygger man hemma så är det bara att skruva i lampor överallt där man kommer åt, och bygger man en flyttbar anläggning kan man överväga att bygga den som ett slags "akvarium" med inbyggd belysning. Modulbanor är annars svåra att belysa väl.
Modelljärnvägens landskap är naturligtvis en viktig del av dess visuella upplevelse. På en del modelljärnvägar är lanskapet bara ytan mellan spåren, men de mest minnesvärda banorna har oftast landskapet som en del designen i sin helhet. Mycket av betraktarens upplevelse kan skapas med ett intressant landskap.
Det kan låta absurt, men man får en bättre känsla för sin modellbana om man minskar möjligheterna för överblick. En bra princip är att dela banan i "scener" som är ca 1 - 1,2 m långa, och skapa avgränsningar mellan scenerna. Dessa avgränsningar får gärna skymma tågen en del, och kan utföras med hus, träddungar eller något annat. Bygger man hemma eller banor av "akvarietypen" är det inte heller så dumt att sätta en skärm som skymmer ljuskällorna för betraktaren, och som dessutom hindrar att man ser för mycket av "taket" över banan. På samma sätt kan bakgrunder användas för att avgränsa scener, skapa en upplevelse av att det finns något bortom anläggningen och styra betraktarens blick.
När man har kommit så långt vill man nog också att varje scen bara visar saker som hör ihop. Bygger man en rundbana i flera varv, så gäller det m.a.o. att järnvägen inte syns komma tillbaka till samma plats gång på gång. En bra design ser till att ett tåg bara syns i samma scen en gång på sin färd längs järnvägen, och att en scen bara visar en plats i taget.
Skalor, spårvidder och standarder
Olika skalor ger olika förutsättningar för vilka slags tåg man kan köra på ett givet utrymme - ju större skala, desto mindre tåg, ju mindre skala, desto mer tåg. Minsta skalan med flera aktiva tillverkare är idag skala Z, 1:220. Skala N, 1:160, kan ge långa tåg i ett stort landskap. Skala H0, 1:87, är fortfarande den vanligaste skalan. Skala 0, 1:45, ger mycket känsla för själva tågen medan landskapet oftast hamnar mer i bakgrunden p.g.a. utrymmet. Skala 1, 1:32 är större än skala 0 och har fått en viss renässans sedan Märklin åter började producera modeller i denna skala på 1960-talet (Normalspårsskalor). Större skalor finns också, men då handlar det mera om live steam än vanliga modelljärnvägar som drivs med ström från spåret, och där man lika gärna kan bygga utomhus.
Väljer man H0 eller 0 måste man också välja spårsystem, tvåräls eller treräls. Treräls i H0 finns hos Märklin, även om andra märken också har modeller för treräls. Treräls i skala 0 finns främst på USA-marknaden. I övriga skalor är det tvåräls som gäller. Fördelen med treräls är främst att det är lättare att hantera korsande spår elektriskt, fördelen med tvåräls är främst realismen.
|
|
| Utställningsbana från Märklin uppvisad på mässa i Schweiz 2009. Foto Monbijouwiki, Wikimedia Commons |
Sen finns också smalspår. En bana i skala 0 som körs på H0-räls (0e) tar inte så mycket mer utrymme än en H0-bana. Likartat med en H0-bana på N-spårvidd (H0e). Driftsäkerheten kan vara ett aber ju längre ner i skalorna man kommer, men en smalspårssbana ger ofta ett intryck som passar till utrymmet för en ordinär hemmabana. (Smalspårsskalor).
När skalan är vald behöver koppel väljas. Det finns ett stort urval av olika koppeltyper, och trots att det finns vissa standarder så kan man inte säga att något koppel helt dominerar i någon skala. Om du vill köra godstrafik och växla vagnar behöver du välja ett enhetligt koppel.
För att hjul och spår skall fungera ihop krävs en enhetlig spårstandard. När man idag köper rullade materiel brukar de utgå från någon av de två stora standarderna för hjul och spår, europeiska NEM 310 och amerikanska NMRA S-4.2 (utom Märklin, som har en egen standard). Bägge fungerar utmärkt, men NEM-hjul är lite grövre till utseendet. Det är viktigt att inse att NEM-hjul inte alltid går att köra på spår avsett för NMRA, eftersom NEM tillåter högre flänsar. Däremot går det oftast att köra NMRA-hjul på NEM-spår.
Även om hjulen på fordonen i allmänhet stämmer med någon standard idag är det värre med spårmaterialet på marknaden. Många av de märken som saluförs uppfyller inte standarderna särskilt väl. Det fungerar ändå bra för det mesta, men en och annan oförklarlig urspåring kan ha sin bakgrund i detta problem. En bra policy kan vara att välja spårmaterial från en etablerad tillverkare och sedan hålla sig till denna. Den får bli banans de-facto-standard, helt enkelt, och fordonen får rätta sig efter den.
Bygger man amerikanskt är det närmast självklart att välja en NMRA standard, bygger man europeiskt är det lite värre. De stora tillverkarna håller sig oftast till NEM, även om många idag vill ha lite finare hjul. En del tillvekare tillhandahåller därför även hjul för NMRA (ofta benämt RP-25). Valet av spårstandard kan också bero på vilken skala man bygger i, det dominerande utbudet är olika i olika skalor.
Ytterligare ett alternativ är att bygga i en s.k. proto-standard, d.v.s i stor sett helt skalenligt spår och skalenliga hjul. Den dominerande standarden där är idag NMRA S-3.1 och S-4.1 . Med dagens utbud av modeller innebär detta att man måste byta hjul på alla vagnar och lok, och förse sina lok med fjädrade eller balanserade underreden. Vanliga växlar kan heller inte användas, utan specialväxlar måste köpas eller byggas.
Hur långt man skall gå åt skalenlighet handlar om intresse och tid. De flesta kan lära sig att bygga det som behövs om bara intresset finns, men det går inte att komma ifrån att självbygge kräver mera tid innan en anläggning är klar. Har du bråttom och vill ha en jätteanläggning, välj då förebild och standard så att så mycket som möjligt kan köpas färdigt. Tycker du att bygget är halva nöjet, och att en liten bangård räcker, då kan en proto-standard passa.
Val av förebild och epok
Det finns inget som tvingar dig att välja förebild eller epok - det är något man gör för att det är roligt. Har man bara valt en teknisk standard som fungerar, kan man gott blanda rullande material efter vad som finns att köpa och vad man själv tycker om.
|
|
| Ivo Cordes plan för en tysk anläggning för epok V-VI. |
Om man är road av en viss typ av järnvägar, eller vill försöka återskapa järnvägsminnen från sin barndom, kan dock byggande efter förebild bli ett underhållande projekt i sig. Detta kan bli ett helt efterforskningprojekt, en hobby i hobbyn, inte olikt släktforskning. Man bör också fundera på vad som är viktigast, absolut korrekthet eller att försöka återskapa en viss tidsanda, en känsla.
Om man vet att man vill återskapa sin barndoms järnvägar är det bara att börja leta efter de modeller som eventuellt finns att köpa, färdiga eller i byggsats. Vill man köra förebildstroget, men inte är så bestämd om vad, så kan det vara listigt att söka efter platser och epoker där det finns gått om modeller. Tyskland och USA under 1960-talet är bra exempel (inget tvingar en att hålla sig till Sverige). Ett annat motiv att välja förebild och epok kan vara att begränsa sig, så att modelljärnvägsrallandet inte gör så ont i plånboken.
När en väl hittat sin inriktning, kan denna drivas olika långt, alltifrån "en liten station i södra Sverige under femtiotalet" till "Tjolöholms station på eftermiddagen den 15 september 1936". Inget av detta behöver förstås betraktas som fel, utan bara som ett val som ger byggaren mest tillfredsställelse.
Det finns ett av MOROP utvecklat system för att hantera epoker för europeiska järnvägar, och på svensk MJ-wiki har vi utvecklat ett förslag till svenska järnvägsepoker. Dessa kan användas om man upplever att det ger ett stöd vid valet av inriktning.
En fordonspark till din modelljärnväg
De flesta modellrallare har många fler järnvägsfordon än vad deras modelljärnväg egentligen behöver eller kan hantera. Samtidigt är det en stor kostnad att köpa rullande material till nypriser idag. Ett sätt att minska kostnaderna för en modelljärnväg är alltså att prioritera rullande material som passar modelljärnvägens koncept.
En begränsning kan vara är att leta efter rullande materiel som passar modelljärnvägens trafikidé. Det kan handla om att skaffa dragfordon och vagnar som kan avveckla den tänkta tidtabellen, godsvagnar som kan hantera de planerade vagnslasterna, och personvagnar som kan sättas samman till de vagnsätt som behövs i persontrafiken. Ska godsvagnar växlas behöver man dessutom ett standardiserat koppel.
En annan möjlig begränsning är att begränsa urvalet av rullande materialet är att fokusera på epok och förebild till en viss tid och plats eller järnväg. Urvalet kan då bli betydligt mera begränsat, naturligtvis beroende på vilket utbud som finns på marknaden i den valda skalan.
Banans indelning
Väljer man att köra efter en förebild, eller vill köra mer "järnvägsmässig" trafik, blir det relevant att planera sin modelljärnväg efter förebildens indelning. Många av de spårplanslösningar som förekommer på modelljärnvägar skulle aldrig tillåtas på en riktig järnväg. I redovisningen nedan följs svensk praxis, men en liknande indelning gäller i de flesta järnvägsreglementen världen över.
- Banan är hela järnvägsanläggningen, inklusive linje och stationer.
- En station är en plats på banan där tågen kan byta ordning, för t.ex. förbigång eller möte. Det omfattar det man i dagligt kallar station, men också övergängsväxlar på linjer med flera spår, som ju också medger att tågen kan byta ordning.
- Med linjen avses banan utanför stationerna. Stationsgränsen utgör gräns mellan linjen och en station.
- En lastplats är plats på linjen med sidospår, som oftast används för godshantering.
- En hållplats är en plats på linjen utan sidospår, som används för trafikutbyte. Många "stationer" för lokaltrafik är i själva verket hållplatser.
Mer banbegrepp finns här
Vid planering innebär en strävan efter "trafikrealism" att man behöver fundera på vad som är stationer, vad som är linje och vad som är lastplatser. Hur banan är indelad styr också vilken trafik som är möjlig, både vad avser tåg och växling.
Signaler placeras längs med banan för att reglera trafiken. Se även svenska signaler i modell.
Praktiska restriktioner
Det finns några saker att tänka på, aspekter som kan göra att man inte blir nöjd med den bana man lagt ner tid och energi på att bygga upp.
Kurvradier
Ur estetisk synpunkt bör man välja så stora kurvradier som möjligt, de flesta kurvor på en modelljärnväg är mycket mindre än den skalenligt minsta tillåtna radien på en riktig järnväg. De minsta radier som de flesta tillverkare erbjuder är ca 19 cm för skala N och 35 cm för skala H0. Omräknat ger detta kurvradier på 30 meter hos förebilden. En vanlig minimiradie för svenskt normalspår är 300 m, vilket blir 345 cm i H0! Den andra begränsningen är vad fordon fysiskt kan passera som minsta kurvradie. Större fordon (framför allt lok) kräver större kurvradier än mindre fordon, och en finare spårstandard kräver större kuvradier än en grövre. (Det är däremot inte sant att proto-standarder kräver skalenliga kurvradier, men det blir större radier än för NEM-fordon). Olika koppel har också olika krav på minsta kurvradie.
Tyvärr brukar inte alltid minsta kurvradie för färdigmodeller framgå vid köp, så det kan bli en dyrköpt erfarenhet om man har byggt sin anläggning med för små radier. Vid anläggningsplanering behöver man alltså veta vilken typ av fordon och koppel som ska användas och vilken spårstandard som skall användas. Vill du bygga en huvudlinje med stora ånglok, så skall du nog inte använda de minsta kurvorna ur katalogen. När spårstandard och trafikbehov för olika delar av banan är klart, bestämmer man en minsta kurvradie, som aldrig får underskridas. Den minsta kurvradien kan dock vara olika på linjen och ett industrispår. Den minsta tillåtna kurvradien bör utgå från vad som är tekniskt möjligt, de estetiska aspekterna får man sedan hantera genom att synliga kurvor görs så stora som utrymmet tillåter.
S-kurvor
Om en vänsterkurva följs direkt av en högerkurva (eller tvärtom) utan ett rakt spår emellan kallas det en S-kurva. Vid en s-kurva blir det stora överhäng i sidled åt varsitt håll på ändarna på fordon som är i varsin kurva. Detta kan orsaka urspårning eller att fordon kopplar isär. Problemet blir större ju mindre kurvradierna är. S-kurvor mellan kurvor med små radier bör alltså undvikas. Det bör finnas en raksträcka mellan kurvorna, helst lika lång som det längsta fordonet som kommer användas på det spåret.
Notera att övergångsväxlar mellan parallella spår innebär en S-kurva.
Skevt spår
Ett problem som antagligen orsakar minst lika mycket urspårningar som små kurvradier är skevt spår, d.v.s. att spåret vrider sig i längsriktningen. Har man fordon med fasta axlar kan inte spåret skeva mer en flänshöjd per hjulbaslängd (boggiefordon är i regel mindre känsliga än lok med koppelstänger eller vagnar med fasta axlar, eftersom boggierna i regel kan vicka lite). Hjul med högre flänsar är m.a.o. mindre känsliga för skevt spår. Det finns alltså tre principiella lösningar:
- Fordon med högre flänsar.
- Att bygga spåret plant.
- Att göra fordonen mer flexibla, t.ex. med trepunktslagring eller fjädring.
Stigningar
För branta stigningar gör att loken inte orkar dra tågen. Antingen får man ha starkare lok, flera lok eller korta och lätta tåg. Och det kanske inte alls var vad man tänkte sig i sin inre bild av Banan. För stigningar på raksträcka brukar man sätta ett maximum på 4% (4 cm på 1 m) - helst egentligen inte mer än hälften, 2%. Om spåret som stiger dessutom går i kurva ökar rullmotståndet ännu mer och lutningen blir verkligen kritisk.
Fall
Ingen vill se sina modeller störta i golvet, därför behöver man försäkra sig om att urspårade tåg inte kan falla ned från anläggningen. Spår som är närmare banans kant än ca 10 cm (lite beroende på skala) bör förses med en sarg, lika hög som tågen, som hindrar tåg att falla i golvet. Risken för urspårningar ökar med minskande kurvradier, tågens fart och dåligt spårläge. Tåg som spårar ur i hög fart kan hamna ganska långt från spåret.
Fria rummet
"Fria rummet" är den volym längs med banan som måste vara tom för att tåg ska kunna passera. Detta gäller förstås även i modell! Vanliga utmaningar med fria rummet uppstår vid plattformar, lastkajer, portar vid t.ex. lokstall och broar över banan. Här måste man vara säker på att alla tilltänkta fordon kan passera. Notera också att modelljärnvägsfordon kan vara större än skalenligt. Alltså måste man själv ta ställning till hur stort fria rummet behöver vara på en modelljärnväg. För europeiska förebilder finns dock en standard för fria rummet i modell, NEM 102.
Nåbarhet
Praktisk erfarenhet visar att man måste kunna nå hela sin järnväg med händerna. Tåg kan spåra ur, och måste kunna lyftas. Spåret måste rengöras då och då. Banan kan behöva städas. 90 cm är en praktisk maxgräns för hur långt man kan sträcka sig över en modelljärnväg, och då finns det risk för att landskapet skadas. Således bör inget spår vara mer än 90 cm från anläggningens kant - helst närmare.
Uppsikt
Den som kör MJ-fordon manuellt med en körkontroll behöver se fordonen, det är normalt den viktigaste återkopplingen en förare får. Det kan fungera att hela tåget är skymt i någon sekund, men efter längre tid än så tappar man snart kontrollen. Finns det långa dolda sträckor som tunnlar, spårskruvar eller skuggbangårdar behöver återkopplingen ordnas på annat sätt, som t.ex. speglar, kameror eller indikeringsljus.
Koppling och avkoppling
Vid koppling och avkoppling behöver föraren i regel vara ganska nära fordonen. Vid automatisk avkoppling med magneter eller avkopplingsskenor behöver fordonen placeras rätt med någon centimeters marginal. Sker avkoppling i stället manuellt behöver föraren eller en växlare komma åt fordonen med något verktyg. Vid koppling behöver fordonen vidare mötas med låg fart för att kopplen ska koppla.
De flesta modelljärvägskoppel med automatisk kopplingsfunktion har svårigheter att koppla och koppla av i kurvor. Därför är det bra att planera banan så att koppling och avkoppling kan ske på raksträckor, eller i kurvor med stor radie. Minsta radie för koppling är i regel dessutom större än minsta radie för avkoppling. Vilket innebär att även om du kan koppla av en vagn på en viss plats i en kurva, är det inte säkert att det fungerar att hämta den igen.
Tåglängder
Hur långa tåg man kan köra med på en viss bansträcka bestäms ofta av det kortaste mötesspårets hinderfria längd. Avstånden på linjen kan också påverka. Ofta krävs kompromisser jämfört med skalenliga tåg. Det kan vara värt att tänka på att tågen under tidigare epoker ofta var kortare än under senare epoker.
Startsatser
Det enklaste insteget till MJ är att inhandla en startsats, analog eller digital. Med den får du ett tågsätt, räls och körkontroll.
Men det man kan tänka på innan man köper en startsats är "vad vill jag få ut av en modelljärnväg?" Startsatser är inte fel, det ska sägas, men de kan bidra till att man målar in sig i hörn som kanske gör att man tröttnar på MJ redan innan man egentligen börjat. Detta kan undvikas dels genom lite fundering och planering innan, dels genom att köpa till lite material redan från början: hus, bilar, människor, landskapsmaterial m.m. Begagnatmarknaden är full av sådant, så det behöver inte kosta skjortan heller.
Spårplaneringsprogram
I och med datorernas framsteg finns nu allt från förhållandevis enkla och billiga programvaror till mer avancerade och dyra att köpa. Spårplanering på papper är fortfarande inte fel men det är lätt att felbedöma vinklar på växlar, kurvradier m.m. där jämfört med spårplaneprogram.
Spårplaneprogrammen kommer ofta med omfattande bibliotek för olika fabrikat på räls, inklusive flexräls, i olika skalor och spårvidder, bilbanor, bilsystem som Faller Car System m.fl., byggnader, vändskivor samt möjligheter att lägga in egna ritobjekt. Möjligheter till att köra tåg (åtminstone lok) på sin datorbyggda bana finns oftast också, liksom 3D-visualisering.
Även om det finns en högre eller lägre tröskel är det betydligt enklare att rita fungerande spårplaner i en programvara avsett för detta än i ett allmänt ritprogram.
Med ett spårplaneringsprogram kan man vara ganska säker på att de växlar och spår man vill ha faktiskt får plats på det tillgängliga utrymmet. När man ritar för hand är det lätt att bli för optimistisk och rita lösningar som inte fungerar. Dessutom är det lättare att modifiera en datorritad ritning än en handritad. Riktiga spårplaneringsprogram kan dessutom hantera vissa geometriska speciallösningar, t.ex. övergångskurvor.
Den oundvikliga kompromissen
Alla modelljärnvägar innebär kompromisser mellan olika önskvärda egenskaper. Även en skalenlig avbildning av en station i en proto-standard med rätt rullande material för rätt årtal innehåller kompromisser av olika slag. Modellerna har sannolikt inte alla detaljer där de inte syns, figurerna kan nog inte röra sig och fordonen får säkert el från spåren o.s.v.
Självklarheter kanske, men poängen är att var och en som håller på med modelljärnvägar måste finna sina egna kompromisser mellan olika önskvärda egenskaper. Flera av dessa egenskaper har diskuterats i texten ovan. Flera möjligheter finns här. En annan poäng är att man väljer sina kompromisser själv (i alla fall om man inte är medlem i en MJ-klubb). Modelljärnvägar är en hobby, inget annat, det finns ingen som har rätt att döma andras val eller lösningar.
Hur ska man börja?
Som framgår ovan är det viktigt att veta vad man vill göra innan man börjar planera, men som ny i hobbyn är det inte så enkelt att veta vad man vill. Lösningen kan bli att pröva sig fram i små steg, som dels hjälper till att lära sig hur man bygger och dels ger en fingervisning om vilka delar av MJ-hobbyn man tycker är roligast. Att bygga en liten station, ett rangerspel, en modul eller ett diorama är en bra start. Att börja med modulbygge ger en dessutom möjlighet att komma i kontakt med likasinnade som kan hjälpa en på traven, vilket också är viktigt när man tar de första stegen.
Andra wiki-sidor om anläggningsbygge
Skalor och spår
Skalor för normalspår
Skalor för smalspår
Spår
Växlar
Tvåräls
Treräls
Spår- och hjulstandarder
Vändslingor
Anläggningstyper
Trafik
Introduktion till MJ-trafik
Säkerhetstjänst för MJ
Vagnslasttrafik
Intermodal trafik
Överföringstrafik
Tågmagasin
Styrning av modelljärnvägen
Metoder för kontroll av modelljärnvägar
Walk-around control
Digitala system
Analog
Miljöer
Industrier i modell
Industribanor
Hamnar och sjöfart
Spårvägar
Bygge
Ramverk
Signaler
Landskap
El på modelljärnvägen
Kontaktledning
Byggnader till modelljärnvägen
Fria rummet
Bygga efter förebilder
Tillbaka till nybörjarguiden
Webreferenser
Cincy-div7.org: Layout Design & Track Planning (Grundläggande överväganden).
LDSIG.org (NMRAs grupp för anläggningsplanering).
LDSIG.org: Introduction to the wide variety of layouts possible (Olika typer av anläggningar).
Model Railroader: Three steam engine terminal track plans
Modelljärnvägens hus: Yxkrokens Järnväg i svartvitt (Bildreportage och genomgång av vad som skrivits om Yxkrokens Järnväg).
Morop.eu: NEM 102 (Morop-standarden för fria rummet).
nmra.org: Beginners Guide Part 1: Getting Started (Om att bygga med amerikansk förebild).
nmra.org: Beginners Guide Part 2: Layout Planning
nmra.org: Beginners Guide Part 12: Special Focus Layout Themes (Smalspår, timmerbanor, banavdelning. Allt med amerikanska förebilder).
Railroad Model Craftsman: Suspension of Disbelief
Böcker om MJ-planering
(Artiklar ur MJ-pressen om planering redovisas här.)
John Armstrong: Track Planning for Realistic Operation (Second Edition). Milwaukee WI: Kalmbach Books 1976. ISBN 0-89024-504-5. (USAs främste planeringsguru förklarar sina idéer. Rekommenderas varmt).
John Armstrong: 18 Tailor-Made Model Railroad Track Plans. Milwaukee WI: Kalmbach Books 1983. ISBN 0-89024-040-X. (18 spårplaner från samme John Armstrong. Innehåller en del utvecklade idéer jämfört med "Track Planning...". Rekommenderas varmt).
Jan Jangö & Bo Holmgren (red.): Små Järnvägar. Stockholm: Allt om Hobby Förlag 1988.
Iain Rice: An Approach to Model Railway Layout Design. Didcot: Wild Swan 1990. (Utomordentligt bra bok om planeringen av små modelljärnvägar lämpliga för utställningar. Skall man bara ha en MJ-bok är det nog denna…)
Håkan Davidsson: Modelljärnväg från grunden. Stockholm: Allt om Hobby Förlag 2006.
Iain Rice: Railway Modeling. The Realistic Way. Yeovil: Haynes 2007 (Introduktion till MJ med fokus på realism).
Brian Lambert: The Newcomer's Guide to Model Railways. A step-by-step guide to the complete model railway. Horncastle: Silver Link Books 2009 (Nybörjarbok med brittiskt fokus).
Sture Bylén: Min väg till Morshyttan. Om modellbygge med förebild. Alunda: Bokförlaget Modellrallaren 2017 (Utmärkt bok om att bygga modelljärnväg efter en specifik förebild).