Svensk industri för MJ: gruvor

Gruvdrift i Sverige har anor sedan 1200-talet, sannolikt tidigare. Här ska dock endast behandlas den period då gruvdriften var kopplad till järnvägstransporter. Huvuddelen av svensk gruvnäring har varit koncentrerad på järnmalmsbrytning, men även koppar, zink, bly, mangan, silver, guld, kobolt och nickel har brutits i Sverige. I Skåne har också en del kolgruvor funnits, men stenkol har ändå alltid behövt importeras.

Tekniker för gruvbrytning

Det billigaste sättet att bryta gruvor är dagbrott, d.v.s. att bryta malm i en stor grop. Dagbrott finns på flera håll i Sverige, men oftast har underjordiska gruvor krävts för att få fram malm ur det svenska berget. Processen vid en underjordisk gruva kan beskrivas som

1. Ortdrivning för att få tillgång till malmkropparna.
2. Produktionsborrning och sprängning för att sönderdela malmen.
3. Produktionslastning till malmfickor inne i gruvan.
4. Tappning till krossverken, som i moderna gruvor befinner sig i gruvan.
5. Krossning
6. Uppfordring av malm till markytan

Därmed får man styckemalm, som tidigare skeppats direkt till träkolsmasugnar när det gäller järnmalm. Under 1900-talet har dock i allt större utsträckning en fortsatt förädling av malmen skett vid gruvan:

1. Sovring, där malmen krossas och siktas, samt separeras från gråberg utan malminnehåll.
2. Anrikning, för att ytterligare höja malmhalten. Därefter får man slig (väsentligen fin sand av järnmalm), som ibland är slutprodukten.
3. Pelletisering, där sligen sintras till kulor med en diameter på 10-15 mm.

Vad gäller järnmalm är gruvorna i Kiruna och Malmberget helt dominerade volymsmässigt, och dessutom motivet för byggandet och driften av malmbanan.

Ur transportsynpunkt är produkten från en järngruva malm i större eller mindre mängd, i form av styckemalm, slig eller pellets. Andra förädlingsprodukter har också förekommit. Mängden insatsvaror är begränsat, främst sprängämnen men även en del drivmedel och smörjoljor.

De typiska byggnaderna för en underjordsgruva gruva är gruvlaven, där uppfordringsverket fanns, anrikningsverk och eventuellt ett pelletsverk. Hundbanor för malmutlastning och malmfickor för förvaring av malm i olika stadier av förädling var också vanligt.

Bäckegruvan i Riddarhyttan med trälave på 1940-talet. Källa Samlingsportalen Jvm.KCAC07373

Schaktet Albert i Billesholm på 1910-talet, en kolgruva. Äldre öppen lave. Källa Samlingsportalen Jvm.KCAC09485

Mossgruvan i Norberg ca 1900, lave och malmfickor. Källa Samlingsportalen Jvm.KCAC10036

Anrikningsverket i Kantorp 1905-13. Källa Samlingsportalen Jvm.KCAC09724

Gruvbrytningens utveckling i Sverige

Historiskt sätt har det funnits tre stora områden för gruvdrift:

• Bergslagen, som dominerats av järnmalmsbrytning, men där även sulfidmalmer förekommer.
• Skelleftefältet, där sulfidmalmer med framför allt koppar brutits sedan 1920-talet.
• Lappländska malmfälten med järngruvorna i Kiruna och Malmberget. Även här finns sulfidmalmer, som brutits sedan öppnandet av Aitikgruvan

Under 1900-talet har mängden gruvor minskat, från ett hundratal aktiva gruvor år 1900 till ett tiotal aktiva gruvor år 2000. Många gruvor i Mellansverige stängdes vid kriserna på 1930-talet och 1970-talet, en mindre gruva i Bergslagen kunde ha tre gånger så höga kostnader per ton slutprodukt som gruvorna i lappländska malmfälten. 2018 hade antalet aktiva gruvor ökat till femton. Samtidigt har produktionen ökat, så att de gruvor som bryts idag (2018) är betydligt större. Järnmalm bryts idag endast i Norrbotten; i övriga Sverige bryts guld och sulfidmalm.

Exempel: Dannemora gruvor

Dannemora gruvor får utgöra exempel på en större gruva i Mellansverige.

Dannemora gruva i norra Uppland har brutits sedan 1500-talet, och konjunkturen har gått upp och ned. Mellan 1927 och 1935 låg driften helt nere. År 1955 hade man en större anläggning klar, med nytt sovringsverk och anrikningsverk, då producerade man 600 000 ton malm om året. Därefter varierade konjunkturerna något, som mest kom man upp i 1 000 000 ton råmalm per år. Gruvan stängdes 1992 för att öppna igen 2012-2015. Gruvan har haft normalspårig järnvägsförbindelse med med en bibana till Örbyhus, och en smalspårig järnväg (DHJ) till Hargshamn. Den smalspåriga linjen är numera breddad och förlängd till Hallstavik.

Fram till 1970-talet lastades malmen ut via smalspårslinjen till malmhamnen i Hargshamn, därefter gick malmen till Oxelösund med normalspårsvagnar littera E.

Malmtrafiken under smalspårstiden efter 1955.

Produkt	Insatsvara	Vagnstyp	Vagnslaster per vecka
Styckemalm och slig		Öppna vagnar utan gavlar (I, NN, O)	770
	Dynamit	G	2
	Drivmedel	Q12	1

770 vagnar i veckan innebär 5-6 heltåg om dagen. Observera att insatsvarorna sannolikt levererades via normalspåret

Malmtrafiken under normalspårstiden efter 1970-talet.

Produkt	Insatsvara	Vagnstyp	Vagnslaster per vecka
Styckemalm och slig		E	420
	Dynamit	G	2
	Drivmedel	Z	1

420 vagnar i veckan innebär 3 heltåg om dagen.

Nya laven och anrikningsverket i Dannemora på 1960-talet. Källa Samlingsportalen Jvm.KDAH00266

Malmlastning i Dannemora i smalspårsvagnar 1960. Vagnarna saknade gavel för att för tippas över gaveln i Hargshamn. Källa Samlingsportalen Jvm.KDAA01299

Exempel: Persbergs gruvor

Persbergs gruvor är medtaget som ett exempel på en mindre gruva i Mellansverige.

Malmfyndigheterna i Persberg i östra Värmland har varit kända sedan medeltiden och har brutits sedan 1500-talet åtminstone. I Persberg finns flera malmfyndigheter, varav den största är Odalfälten. Under 1800-talet var gruvorna i Persberg bland de största i landet var avser produktion, men under 1900-talet kom andra gruvor att ge betydligt större produktion. Mellan 1907 och 1910 byggdes ett nytt schakt, Kung Gustafs schakt, som förenade flera av fyndigheterna i området. Schaktet var donlägigt, d.v.s. lutande. Till Kung Gustafs schakt byggdes också sovrings- och anrikningsverk. Produktionen under första halvan av 1900-talet var likväl blygsam. År 1950 invigdes så Centralschaktet, tillsammans med ett nytt anrikningsverk, varefter produktionen ökade markant. Dessa anläggningar följdes 1953 av en ny produktionsanläggning för kulsinter och järnsvamp. Järnsvampverket stängdes 1972, och hela gruvan 1977. De sista åren producerades främst kulsinter till järnverket i Hagfors.

Odalfältet låg vid ett bibana vid Mora-Vänerns Järnväg (MVJ), som utgick från Persbergs station, via stationen Persbergs gruvor till Odalfältet. MVJ förstatligades 1917. Bibanan klassades så småningom om till industrispår. Gruvbolaget köpte en 8-tonnare från Bjurström i Västervik 1928. Denna användes troligen mellan Odalfältet och f.d. station Persbergs gruvor, varvid SJ tog över växlingen den sista biten till Persbergs station. Lokomotorn såldes till Lesjöfors bruk 1948.

Malmtrafiken 1945-1956.

Produkt	Insatsvara	Vagnstyp	Vagnslaster per vecka
Styckemalm		I, Ias, O, Os	16
Slig		I, Ias, O, Os	30
	Dynamit	G	1
	Drivmedel	Q12	1

Den här mängden malm innebar inga behov av egna tåg, utan hanterades som vagnslaster. Vagnarna hade dessutom olika destinationer, ofta till bruk i närheten. Efter 1952 användes en del slig istället till produktion av kulsinter och järnsvamp.

Persbergs gruvor 1928, laven och anrikningsverket vid Kung Gustafs schakt i mitten, och höga hundbanor för utlastning. Foto Axel Eliasson, Samlingsportalen Jvm.KCAC13920

Malmlastning vid Persbergs gruvor, I1 och N3-vagn. Foto sannolikt från MVJ-tiden.

Vagnar väntar på last vid Kung Gustafs schakt. Vagnen till höger är en M1-vagn med ursprung från malmbanan.

Centralschaktet med lave och anrikningsverk. Tunneln är utfraktsbanan för malm och slig. Källa Samlingsportalen Jvm.KCAC10089

Persbergs station, 1950-tal. Tre av vagnarna är f.d. skånska betvagnar ur den s.k reservvagnsparken, som förmodligen ska användas i malmtrafik, den närmast kameran är lastad. Stålvagnen till höger är troligen en malmvagn från f.d. SWB. Centralschaktets lave syns i bakgrunden. Foto Bror Kindgren, Samlingsportalen Jvm.KBEB04138

Exempel: Aitikgruvan

Aitikgruvan utanför Gällivare är en gruva för framför allt kopparmalm, som är med som exempel på en modern gruva, som inte producerar järnmalm.

Aitikgruvan är ett dagbrott som producerar sulfidmalm. Gruvan invigdes 1968, och har haft en ökande produktion sedan dess. År 2010 nåddes en produktion på 36 000 000 ton malm om året. Malmen utvinns på Rönnskärsverken i Skelleftehamn, 2009 fick Aitik en egen spåranslutning, samtidigt som Boliden AB skaffade sig egna malmvagnar för transporterna. Huruvida järnväg används för andra transporter är inte känt.

Malmen anrikas vid gruvan, och den anrikade malmen är ca 1% av den brutna malmen, så 36 000 000 ton malm om året blir 360 000 ton kopparslig, vilket innebär ett dagligt tåg om 14-15 vagnar.

Malmtrafiken efter 2009.

Produkt	Insatsvara	Vagnstyp	Vagnslaster per vecka
Slig		Taimn	98

Aitikgruvan 2012. Wikimedia Commons.

Gruvor i modell

Det finns en del modeller av gruvanläggningar av olika slag från de stora husbyggsatstillverkarna. De flesta av dessa övertygar inte riktigt som svenska, i H0 kommer nog Busch gruvlave (k-nr 1476) och malmficka (k-nr 1478) närmast. Dessa kan representera en mindre bergslagsgruva från decennierna runt sekelskiftet 1900. Grandt Lines krossverk i H0 (k-nr 2906) kan också passera, tyvärr har Grandt Line lagts ner.

EA:s hobbyprodukter har producerat en mindre gruvlave och ett maskinhus i trä med svensk förebild som laserskurna modeller.

För att minska både utrymmesbehovet och tidsåtgången kan man begränsa gruvan till själva malmlastningsdelen. Då kan det räcka med malmfickor eller malmhögar som lastas med kran eller lastmaskin.

Om utfraktningsbanorna ska byggas fungerande finns möjligheter med Busch feldbahnsystem i H0i och från flera tillverkare i H0e, och Hapo i 0e (många gruvbanor hade spårvidd på 750 mm).

Vagnar för malm

På 1890-talet började bergslagsbanorna bygga särskilda treaxliga malmvagnar för ökad bärighet, och så småningom byggdes mera specialiserade malmvagnar för olika former av automatlossning (t.ex. SJ & LKAB M2, Uad, F050, Ia eller Bolidens Taimn). Dessa hade olika konstruktion beroende på hur lossningsanläggningarna såg ut. Även om Mas-vagnarna huvudsakligen använts på malmbanan har de också gått mellan Grängesberg och Domnarvet.

• VVA producerar etsade byggsatser av bergslagsbanornas malmvagnar i trä av 20- och 30-tonstyp i H0.
• Lokstalle1 producerar SWB's korta treaxliga malmvagn i stål i H0.
• TGOJ's moderna vagnar i stål har producerats av Perl och Jens Dahlström i H0.
• Rimbo Grande har producerat smalspåriga malmvagnar från DHJ i H0n3 och en treaxlig malmvagn från BJ i H0.

För mindre kvantiteter malm användes dessutom standardvagnar littera I, N och O. Tysktillverkade godsvagnar av typ Halle, Breslau-Essen och Nürnberg har också använts för malmtrafik.

Övriga wiki-sidor om industrier

Industrier i modell
Industribanor
Svensk industri för MJ: järn och stål
Svensk modelljärnväg

Webreferenser

Boliden: Aitik

LKAB: Våra underjordsgruvor

LKAB: Förädla

Ny Teknik: Historisk sprängning i Pajala (Sprängning i Tapuligruvan).

Wikipedia: Aitikgruvan

Wikipedia: Dannemora gruvor

Wikipedia: Gruvdrift i Sverige (historisk)

Wikipedia: Gruvdrift i Sverige (pågående)

Wikipedia: Sintring

Tryckta referenser - förebild

K. Sidenvall: "Malmtillgångar och malmbrytning." i Torsten Althin (red.): Sveriges industri. Stockholm: Sveriges industriförbund 1948.

Boris Serning: "Gruvindustri." i Ingeborg Sjögren (red.): Sveriges industri. Stockholm: Sveriges industriförbund 1967.

Lennart Welander (red.): Vägen från gruva och bruk. Sju järnvägar för malm och järnmanufaktur (SJK 37). Stockholm: Svenska järnvägsklubben 1984 (Fyra gruvbanor med 600 mm spårvidd).

Jörgen Bergfors: "Hjulvinds pumphus. Dannemora gruvor." i Smalspårigt nr 61/1996 (Ritning).

Hans Svensson: "En liten, modern gruva." i Allt om Hobby nr 7/1998 (Liten gruvlave, ritning).

Hans Svensson: "Mer om små gruvor." i Allt om Hobby nr 2/1999.

Folke Westling: "Järnets väg." i Ekensholmsbanan. Bergslagen på spåren. Stockholm: Stockholm Modelljärnvägsklubb 2000 (Järnindustrin i Bergslagen).

Claes Mattisson: "En malmficka i Bergslagen." i Folke Westling (red.): Ekensholmsbanan. Bergslagen på spåren. Stockholm: Stockholms Modelljärnvägsklubb 2000 (Linbaneutlastning, bygge, beskrivning och ritning).

Jonas Tausis: "Bygg en gruva - del 1." i Allt om Hobby nr 7/2001 (Hagelgruvan på Bergsängsfältet utanför Nora, ritning spelhus).
Jonas Tausis: "Bygg en gruva - del 2." i Allt om Hobby nr 8/2001 (Hagelgruvan på Bergsängsfältet utanför Nora, ritning lave, smedja och laddhus).

Hans Svensson: "Fredmundsbergs gruvfält och dess smalspåriga järnväg - Del 1: Fredmundsbergsfältet och banan." i Smalspårigt nr 81/2002.
Bengt Lindh & Hans Svensson: "Fredmundsbergs gruvfält och dess smalspåriga järnväg - Del 2: Lok, vagnar & trafik." i Smalspårigt nr 82/2003.
Bengt Lindh & Hans Svensson: "Fredmundsbergs gruvfält och dess smalspåriga järnväg. Del 3: En fältvandring i Fredmundsberg." i Smalspårigt nr 83/2003.
Hans Svensson: "Fredmundsbergs gruvfält och dess smalspåriga järnväg. Del 4: Hisstornet i Blötberget - något för modellbyggaren?" i Smalspårigt nr 84/2003. (Hiss för tippvagnar).
Hans Svensson: "Fredmundsbergs gruvfält och dess smalspåriga järnväg. Del 5: Motorloket och laven vid Falks schakt." i Smalspårigt nr 85/2003 (Mindre gruvlave i trä, ritning på motorlok).
Hans Svensson: "Fredmundsbergs gruvfält och dess smalspåriga järnväg. Del 6: Ånglok nr 1, skrädhuset vid Falks schakt m.m." i Smalspårigt nr 86/2004 (Ritning på skrädhuset och ånglok).

Claes Mattisson: "Korta malmvagnar med plåtkorg hos Bergslagsbanorna." i Christer Engström, Rutger Friberg & Lars-Olof Karlsson (red.): Allt om Modelltåg 9. Tips för modelljärnvägen. Stockholm: Allt om Hobbys bokförlag 2009 (Beskrivning, ritningar och bygge).

Jan Kruse: Historien om gruvorna vid Persbergs Odalfält. Mjölby: Atremi 2012.

Stefan Nilsson: "Tema: Godsgeografi. Malm och järn." i Modelljärnvägsmagasinet nr 14/2013 (Förebild och modell).

Stefan Nilsson: "Litet ABC för malmtåg." i Modelljärnvägsmagasinet nr 16/2014.

Tryckta referenser - modell

Rutger Friberg: "Byggtips: Elektronik för modellrallare: Bygg en gruva till järnvägen." i Allt om Hobby nr 7/1982 (Rörlig gruvhiss).

Claes Mattisson: "En malmficka i Bergslagen." i Folke Westling (red.): Ekensholmsbanan. Bergslagen på spåren. Stockholm: Stockholms Modelljärnvägsklubb 2000 (Linbaneutlastning, bygge, beskrivning och ritning).

Stig Johansson: "Bergslagsgruva." i Smalspårigt nr 88/2004 (Scratchbygge av mindre gruva).

Raymond Hedman: "Malmbanan i modell." i Christer Engström, Rutger Friberg & Lars-Olof Karlsson (red.): Allt om Modelltåg 5. Femte modelljärnvägsboken. Stockholm: Allt om Hobbys bokförlag 2005 (Om utbudet av modeller i H0 från Malmbanan).

Claes Mattisson: "Korta malmvagnar med plåtkorg hos Bergslagsbanorna." i Christer Engström, Rutger Friberg & Lars-Olof Karlsson (red.): Allt om Modelltåg 9. Tips för modelljärnvägen. Stockholm: Allt om Hobbys bokförlag 2009 (Beskrivning, ritningar och bygge).

Håkan Yngvik: "Malmbanan MJ. Den svåra vägen till en spårplan." i Modelljärnvägsmagasinet nr 16/2014 (Hembana med malmbanemotiv).

Stefan Nilsson: "Enklare lastplatser för malmtåg." i Modelljärnvägsmagasinet nr 18/2014.

"Nya modeller från EA:s hobbyprodukter." i Allt om Hobby nr 4/2016, s. 5 (Gruvlave och maskinhus från mindre gruva).

"Gruvtillbehör." i Modelljärnvägsmagasinet nr 25/2016, s. 6 (Gruvbyggnader från E.A's Hobbyprodukter).

Stefan Nilsson: "Pågående provbyggen: Banvaktsstuga och gruvlave." i Modelljärnvägsmagasinet nr 25/2016 (Banvaktsstuga från Annas hobby- och diversehandel samt gruvlave från EA:s hobbyprodukter).

Olof Wickström: "Toma tryckluftslok." i Smalspårigt nr 167/2024 (Gruvlok i 010,5 eller 0n20).
Olof Wickström: "Tomas tryckluftslok - fortsättningen." i Smalspårigt nr 168/2024 (Målning & väderbitning).