Dragfordon

Dragfordon är ett samlingsnamn på lok, motorvagnar och rälsbussar, d.v.s. järnvägsfordon som kan dra andra fordon.

Dragfordon i modell

Ett dragfordon för MJ är normalt eldrivet (se dock live steam), och saknar egen strömkälla. Strömmen matas i regel via spåret, antingen med tvåräls- eller trerälssystemet. Detta innebär att ström måste tas upp via hjulen, och en släpsko vid trerälsdrift. Den centrala utmaningen vid konstruktionen av dragfordon för modelljärnvägar, särskilt i de små skalorna, är att få till en väl fungerande strömupptagning och en tillräcklig dragkraft. Ju tyngre dragfordonet är, desto bättre kommer det att fungera. Dessutom vill man ha en så stor del som möjligt av vikten på de drivande axlarna. På äldre dragfordon för MJ förekommer ofta slirskydd, d.v.s. en gummiring på ett eller flera hjul, för att öka dragkraften. Eftersom slirskydd fungerar som isolatorer för elektrisk ledning, har de dock negativa effekter på strömupptagningen, särskilt på lok för tvåräls. Lokets gångegenskaper förbättras om det finns en viss flexibilitet i chassit, detta kan t.ex. åstadkommas med fjädring eller trepunktslagring. Smuts på hjul och spår försämrar strömupptagningen påtagligt, därför är det viktigt att både hjul och spår hålls rena.

På senare år har vissa istället börjat med batteridriven modelljärnväg, där dragfordon förses med batterier. Därmed behövs ingen strömförsörjning via spåret.

Varvtalet på de små elmotorer som används för modelljärnvägsdrift är normalt alldeles för högt för att driva hjulen direkt. Således behövs en utväxling mellan motorn och hjulen för att loket ska få en lagom hastighet. Denna utväxling utförs oftast med kugghjul eller en snäckväxel. För maximera dragkraften ska utväxlingen ha så låg friktion som möjligt.

Vid analog drift matas strömmen från spåret direkt till motorn; vid digital drift matas den först till en dekoder som styr motorn. Moderna lok är normalt utrustade med en dekoderkontakt eller dekoder vid köp. Äldre lok kan kräva lite mer arbete för att installera en dekoder. Vissa äldre analoga lok har ena polen jordad via chassit, en konstruktion som försvårar installation av dekoder.

För att kunna dra tåg behöver lok också koppel. Dragfordonets hjul behöver vidare vara anpassade till vald spårstandard.

De flesta dragfordon som säljs på MJ-marknaden idag är färdigmodeller från storserietillverkare, i regel med korg i plast och underrede i zinkgjutgods. Det finns också småserietillverkare som tillhandahåller färdigmodeller, dessa är oftast byggda i mässing. Dessutom finns byggsatser av lok i olika material, i regel också från småserietillverkare.

Nyköpta dragfordon kan behöva inkörning och smörjning.

Hur vet jag att jag kan köra ett dragfordon på min bana?

Fordonet måste:

• Ha rätt spårvidd.
• Ha en lastprofil som passar i banans fria rum.
• Ha rätt spårsystem (treräls eller tvåräls).
• Passa till banans spårstandard.
• Klara av banans minsta kurvradie.
• Ha rätt reglersystem (AC, DC, DCC, MFX eller batteridrivet).

Underreden

Storseriemodeller av dragfordon har i regel underreden av zinkgjutgods, plast förekommer också. För byggsatser används vanligen andra material, oftast fräst eller etsad mässing. Den största skillnaden i utförande av underreden är mellan boggiunderreden och koppelstångsunderreden.

Den vanligaste konfigurationen för boggiunderreden är en centralt placerad motor som driver bägge boggierna via kardanaxlar och växellådor med ett snäckdrev och en serie kuggdrev, så att alla axlar drivs. En del äldre konstruktioner har i stället en motor monterad i ena boggin, som endast driver den boggin. Motorn är i det fallet ofta en pannkaksmotor. Som undantag förekommer också lösningar med en motor i varje boggi.

Koppelstångsunderreden förekommer i två huvudsakliga varianter, sådana som driver en drivaxel med kuggdrev och resten med koppelstängerna, och sådana som driver alla drivaxlar med en serie kuggdrev. I regel är motorn placerad längs med underredet, vissa äldre dragfordon kan också ha pannkaksmotorer. I tenderlok finns också möjligheten att ha motorn i tendern, och drivning via kardanxlar. Vissa ånglok med tender har dessutom haft hela drivningen i tendern, där förebildens drivhjul i praktiken bara fungerar som löphjul. Fleischmann och Weinert är särskilt kända för denna lösning.

Underreden med fasta drivaxlar utan koppelstänger hamnar någonstans mellan dessa lösningar. Oftast väljs en serie drev som driver axlarna; ibland driver man bara en drivaxel. I vissa fall byggs de som boggilok även när förebilden har fasta axlar.

På boggiunderreden kan man i regel ordna en viss flexibilitet genom att tillåta att boggierna kan vicka lite. Om ena boggin kan vicka i längsled och denna andra på längden och tvären får man en nästan fullständig trepunktslagring. De flesta underreden utan boggier har axlarna fast lagrade. I vissa färdigmodeller åstadkoms en viss flexibilitet med enstaka rörliga axlar eller fjädring med spiralfjädrar. Trepunktslagring för denna typ av underreden är möjlig, men brukar normalt bara användas vid byggsatsbygge eller scratchbygge.

Wiki-sidor om dragfordon

Lok
Rälsbuss
Modelljärnvägsmotorer
Kvartning
Inkörning och smörjning
Svenska lok
Ritningar rullande material
Ritningar i järnvägar!
Trepunktslagring

Wiki-sidor om rullande materiel mm.

Vagnar
Koppel