Stängsel
Längs med svenska järnvägar finns i allmänhet ett stängsel. Syftet med stängslet har varit att hålla banan fri från intrång, samt att markera ägogränsen. Det finns lagstiftning som ålägger en järnvägs ägare att inhägna banan, främst för att skydda betande tamdjur. Denna lagstiftning är alltjämt i kraft. Vägövergångar försågs med grindar. Fanns bomvakt manövrerade denne grindarna, annars förväntades vägfarande göra det själva.
Några undantag har funnits. Järnvägar i Lappland, främst Malmbanan och delar av Inlandsbanan, har undantagits från kravet på stängselskyldighet eftersom närvaron av betande tamdjur har varit låg.
Utförande
Inledningsvis utfördes stängslen som gärdsgårdar, men redan innan 1906 hade man gått över till att bygga stängsel med slanor som spikats på stolpar. Varianter med en slana upptill kompletterad med ståltråd har också funnits. I tätorter användes ibland spjälstaket. Stenmurar har också förekommit.
Med tiden har äldre äldre stängsel förenklats, sannolikt av underhållsskäl, så att stängslet ofta består av stolpar med två ståltrådar. Denna typ av stängsel har blivit långlivad, och syns i allmänhet fortfarande längs järnvägslinjer som inte dragits om sedan 1990-talet. Nya järnvägslinjer som byggts av Banverket och Trafikverket har i allmänhet försetts med Gunnebostängsel. Det gäller också linjer som dragits om sedan 1988.'
Stängslet följer i allmänhet ägogränsen för järnvägsfastigheten. Det innebär att diken, skärningar och järnvägsbankar ligger innanför stängslet och stängslet kan ligga en bit bort från banan. Vid vissa platser har man inte ansett sig behöva stängsel, t.ex. längs med stränder eller ovanför bergsbranter.
|
|
| 1933 års typritning på Per Albin-torp med ladugård. Ur Sigfridsson 2006. |
Referenser
Gustaf Welin (red.): "Stängsel" i Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning. Del 2. Bana och byggnader. Stockholm: Järnvägsstyrelsen 1906, sid. 216ff.
riksdagen.se: Lag (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m.