Stängsel

På denna sida behandlas stängsel vid järnvägar i Sverige.

Inledning

Längs med svenska järnvägar finns i allmänhet ett stängsel. Syftet med stängslet har varit att hålla banan fri från intrång, samt att markera ägogränsen. Det finns lagstiftning som ålägger en järnvägs ägare att inhägna banan, främst för att skydda betande tamdjur. Denna lagstiftning är alltjämt i kraft.

Vägövergångar försågs från början med grindar. Fanns bomvakt manövrerade denne grindarna, annars förväntades vägfarande göra det själva.

Några undantag har funnits. Järnvägar i Lappland, främst Malmbanan och delar av Inlandsbanan, har undantagits från kravet på stängselskyldighet eftersom närvaron av betande tamdjur har varit låg.

Utförande stängsel

Inledningsvis utfördes stängslen som gärdsgårdar, men redan innan 1906 hade man gått över till att bygga stängsel med slanor som spikats på stolpar. Varianter med en slana upptill kompletterad med ståltråd har också funnits. I tätorter användes ibland spjälstaket. Stenmurar har också förekommit.

Med tiden har äldre stängsel förenklats, sannolikt av underhållsskäl, så att stängslet ofta består av stolpar med två ståltrådar. Denna typ av stängsel har blivit långlivad, och syns i allmänhet fortfarande längs järnvägslinjer som inte dragits om sedan 1990-talet. Nya järnvägslinjer som byggts av Banverket och Trafikverket har i allmänhet försetts med Gunnebostängsel. Det gäller också linjesträckningar som dragits om sedan 1988.

Stängslet följer i allmänhet ägogränsen för järnvägsfastigheten. Det innebär att diken, skärningar och järnvägsbankar ligger innanför stängslet och stängslet kan ligga en bit bort från banan. Vid vissa platser har man inte ansett sig behöva stängsel, t.ex. längs med stränder eller ovanför bergsbranter.

Stängsel med tre slanor, från Inlandsbanans byggnad	Stängsel med en slana, från Banlära	Stängsel med stenmur, från Banlära

Klicka på bilderna för förstoringar.

Utförande grindar

De grindar som sattes upp på obevakade järnvägsövergångar var också till för att skydda tamboskap (och inte vägfarande egentligen). De byggdes i trä med lite olika utformning. På senare år satt grindarna ofta kvar, men lämnades öppna. Det fanns också grindar som sattes upp vid bevakade järnvägsövergångar med bomvakt, se vidare svenska vägskydd.

Grind av plank, från Inlandsbanans byggnad	Stängsel av plank och ståltråd, från Banlära

Klicka på bilderna för förstoringar.

Bilder

Vägövergång med grind. Grinden är helt utförd i trä. Notera ena stolpen i sten och andra i trä. Stängslet har en slana överst och trådar under. Källa Digitalt museum JvmKABA01134.

Vägövergång med grind på statsbanan Järna - Norrköping. Grinden är utförd med virke och ståtråd, och bägge stolparna är av trä. Skylten ovanpå grinden lyder: "Stäng grinden! Passera ej banan då tåg höres eller synes." Anslaget på stolpen går tyvärr inte att läsa. Stängslet har även här en slana överst och trådar under. Källa Digitalt museum JvmKDAB01031.

Vägövergång på f.d. NÖJ mellan Örebro och Pålsboda 1962 (891 mm). Stängslet har inga slanor, och ingen stänger längre grindarna. Den hitre grinden ligger i gräset bredvid stolpen. Bilden är sannolikt tagen sista dagen med trafik. Källa Digitalt museum JvmKDAJ01620.

Mälarbanan 2018, Svartvikstunneln. Notera Gunnebostängslet i bakgrunden. Foto Holger Ellgaard, Wikimedia Commons..

Referenser

Gustaf Welin (red.): "Stängsel" i Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning. Del 2. Bana och byggnader. Stockholm: Järnvägsstyrelsen 1906, sid. 216ff.

riksdagen.se: Lag (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m.

Trafikverket: Om stängsling vid järnväg