Stängsel

Längs med svenska järnvägar finns i allmänhet ett stängsel. Syftet med stängslet har varit att hålla banan fri från intrång, samt att markera ägogränsen. Det finns lagstiftning som ålägger en järnvägs ägare att inhägna banan, främst för att skydda betande tamdjur. Denna lagstiftning är alltjämt i kraft. Vägövergångar försågs med grindar. Fanns bomvakt manövrerade denne grindarna, annars förväntades vägfarande göra det själva.

Några undantag har funnits. Järnvägar i fjälltrakterna, främst Malmbanan och delar av Inlandsbanan, har undantagits eftersom närvaron av betande tamdjur har varit låg.

Utförande

Inledningsvis utfördes stängslen som gärdsgårdar, men redan innan 1906 hade man gått över till att bygga stängsel med slanor som spikats på stolpar. Varianter med en slana upptill kompletterad med ståltråd har också funnits. I tätorter användes ibland spjälstaket. Stenmurar har också förekommit.

Med tiden har äldre äldre stängsel förenklats, sannolikt av underhållsskäl, så att stängslet ofta består av stolpar med två ståltrådar.

Referenser

Gustaf Welin (red.): "Stängsel" i Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning. Del 2. Bana och byggnader. Stockholm: Järnvägsstyrelsen 1906, sid. 216ff.

riksdagen.se: Lag (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m.

Trafikverket: Om stängsling vid järnväg